Jag hade en så bra plan. Jag skulle gå ut gymnasiet med bra betyg och fortsätta till universitetet och plugga till journalist som jag alltid velat bli.

Men.

Så blev det inte riktigt.

Det började egentligen under sommarlovet innan tvåan, då jag började få tankar på om gymnasiet verkligen var min grej, men försökte skjuta undan dom. Jag var övertygad om att när jag väl kom tillbaks till skolan igen och träffa alla kompisar igen så skulle motivationen kicka in på studs.

Men när väl höstterminen började så kände jag bara: varför är jag här?

Och då anade jag inte hur förjävligt det skulle bli efter det.

Jag började känna mig alltmer deprimerad och obekväm. Inte på grund av klassen, lärarna, eller miljön, utan på grund av att jag mådde så dåligt och var så förbannat skoltrött.

Jag började skolka, och att komma på ursäkter till mina föräldrar blev min bästa ämne, för naturligtvis sjönk mina betyg som Titanic.

Men det höll inte så länge. Jag blev påkommen med att skolka, och det var faktiskt skönt att slippa ljuga.

Så, jag hoppade av gymnasiet, med full stöd från mina föräldrar. Och jag kan berätta, lättnaden var total. Men vad skulle jag nu göra?

Folkhögskola blev lösningen. Jag gick på en internat folkhögskola, där man kunde komma bort från sin vanliga miljö,  gick på allmän linje och läste in gymnasiet på ett och ett halvt år.

Jag trivdes verkligen något enormt. Jag återfick min studielust och fick ett självförtroende jag aldrig någonsin haft förut. Och framförallt fick jag vänner för livet.

Sen när jag var klar med folkhögskolan så var jag beredd på att söka in till universitetet och läsa journalistik...eller?

Jag började tvivla på det också, vilket kändes konstigt då, för journalist hade jag velat bli sedan jag var tio. Så jag gick en massa småkurser istället, typ historia och engelska, medans mitt huvud var full av tanker: vad ville jag göra, egentligen? Jag menar, när man är över 20 år så borde man veta, eller?

Det slutade med att jag hoppade av universitetet också, jag tjänade ju inget på det liksom. Så gick man till arbetsförmedlingen och skrev in sig och med förhoppningen att kanske få ett jobb som inte var helt outhärdligt.

Vändningen kom när jag fick ett fast barnvaktsjobb och upptäckte hur kul och utmanande det var med barn och insåg med ens: det är ju med barn och ungdomar jag vill jobba med.

Varför det gick upp ett ljus för mig först då, för några månader sedan, kan jag inte förklara. Det kändes bara så självklart på något sätt.

Så, i höst ska jag läsa barn-och-fritid på komvux och förhoppnings kan jag sen jobba som elevassistent eller liknande.

Så kan det gå. Men jag hade aldrig velat vara utan den här erfarenheten, är snarare tacksam för den, även om det varit en minst sagt snårig och krånglig resa, där jag varit beredd att falla ihop och ge upp, men istället knytit näven och fortsatt.

Jag känner att jag blivit mycket klokare. Och framför allt, lyckligare.